Testpiloten rapporter

Publicerat: 8 februari, 2015 i Uncategorized

IMG_20150207_172734De tre första etapperna för fotrally 2015 finns nu utlagda på Fotrallys hemsida. Övriga etapper detaljplaneras och testas för fullt och kommer snart att presenteras i detalj .

För drygt en månad sedan genomförde jag ett 12-timmarspass och provgick den planerade bansträckningen för etapp 4, 5 och lite av slutet på etapp 3. Det vill säga från Läggesta till Eskilstuna, via Mariefred, Stallarholmen och Strängnäs. Etapperna är riktigt fina även om det var lite väl mycket snö och för mörkt när jag gick dem.

Igår var det dags för ett nytt provpass. Denna gång jag gav mig ut på en promenad på drygt 8 timmar och testade slutet på etapp 5. hela etapp 6 och början på etapp 7. Etapp 6 löper från Eskilstuna till strax utanför Västerås, via Kvicksund. Det är en riktigt varierad och kul bansträckning och kommer att bli en belöning för de deltagare som överlevt den andra natten och den tämligen monotona etapp 5 (Strängnäs – Eskilstuna).

IMG_20141123_171800

Igår körde jag ett tio timmar långt träningspass och då passade jag på att bland annat detaljrekognosera en av de två rutter som övervägs till etapp 5 i Fotrally 2015. För att ta sig mellan Strängnäs och Eskilstuna kan man antingen gå gamla Strängnäsvägen som är 32 kilometer lång och mestadels 90-väg, eller vägen via Björsund som är 40 kilometer lång och mestadels 70-väg. Igår provgick jag den sistnämnda. Jag gick sträckan åt motsatt håll, vilket har fördelen att man då går på samma sida av vägen som man kommer att göra i tävlingen.

IMG_20141123_171429

Eftersom jag ville att träningspasset skulle bli tio timmar långt körde jag dock en liten extra sväng runt Eskilstuna innan jag satte kurs mot Strängnäs. Bansträckningen visade sig dock vara lite tuffare än jag hade räknat med. Visserligen talar det faktum att det är 70-väg till Björsundsalternativets fördel men å andra sidan är vägen rejält backig, slingrig och lutar ganska mycket åt sidan emellanåt till följd av de skarpa kurvorna. I mina ögon är det nog en lite väl tuff bansträckning att ge sig på under tävlingens andra natt. Det verkar dock vara gott om vildsvin i området, jag såg en hel del spår samt en påkörd gris i diket.

Om några veckor ska jag provgå det andra alternativet och jag tror att den sträckningen kommer att vara mer lämplig för Fotrally 2015.

Mitt träningspass gick dock bra. De sista timmarna fick jag dock promenera i beckmörker. Totalt blev träningspasset 55 kilometer på tio timmar.

Summering av oktober

Publicerat: 8 november, 2014 i Uncategorized
Etiketter:,

IMG_20141010_175100

Mörkret faller på tidigt på kvällarna och det är välkommet. Jag älskar att träna när gatlyktorna blänker i den regnvåta asfalten. Jag välkomnar även att det börjar bli kallare. Träningen löper fortfarande på enligt plan,denna månad fick jag ihop 23 timmars gångträning (inga gångpass under 4 timmar räknas). Mot fotrally 2015!

Summering av september

Publicerat: 8 november, 2014 i Uncategorized
Etiketter:,

IMG_20140929_180442

Träningen rullar på enligt schema och kroppen börjar kännas bättre och bättre. En viktig förklaring tror jag är att jag numera kör regelbundna styrketräningspass. När det gäller gångträningen fick jag ihop 21 timmar denna vecka (inget gångpass under 4 timmar räknas). Mot fotrally 2015!

Löpning i fjällen, dag 1

Publicerat: 3 september, 2014 i Uncategorized
Etiketter:, ,


Dag 1

Klockan 05:15 på morgonen rullade jag och frun iväg med bilen med kursen ställd mot Härjedalen. Sex dagars löpning i fjällen stod på programmet. Efter totalt åtta timmars bilfärd gled vi in på Kläppens parkeringsplats. Vi bytte om och spände på oss våra löparryggsäckar som vägde ungefär 6-7 kg styck. En vikt som främst bestod av ombyteskläder samt varsitt par reservskor. När alla förberedelser var klara var det dags att ta de första löpstegen in bland träden och påbörja stigningen upp mot kalfjället.

IMAG0833

Temperaturen låg runt tio grader och himlen var mulen. Med andra ord, näst intill perfekta löparförutsättningar. Trots detta upplevde vi båda de första kilometerna som ganska jobbiga. Orsaken var förmodligen en kombination av den relativt branta stigningen i kombination  med åtta timmars stillasittande i bilen strax innan löpningen.

IMG_20140901_155108

Efter drygt 40 minuter nådde vi trädgränsen och kom upp på kalfjället.

IMG_20140826_165312

Vyerna, en banan och det friska bäckvattnet gav oss förnyad energi och vi satte kurs mot Helagsfjället.

IMG_20140902_201924

Lite här och var längs leden stod renar och betade. När vi passerade tittade de nyfiket upp och följde oss med blicken.

IMG_20140903_070809

Efter totalt 12 kilometer var vi framme vid Helags fjällstation. Vi checkade in och begav oss sedan till bastun som hade utsikt mot Helagsfjällets fot.

IMG_20140903_121443

Därefter väntade en fantastisk trerätters middag i en mycket gemytlig och mysig miljö innan det var dags att gå och lägga sig.

Fortsättning följer…

Summering av augusti

Publicerat: 3 september, 2014 i Uncategorized
Etiketter:,

 

IMG_20140731_062748

Jag har nu börjat kommit i gång med gång- och löpträningen igen efter att min stressfraktur i sacrum äntligen har läkt ihop. Det känns otroligt skönt att vara i gång igen! Vid sidan av rehab- och styrketräning har jag denna månad totalt fått ihop 14 timmars gångträning (inget gångpass under 4 timmar räknas) och 24 timmars löpning. Mot fotrally 2015!

Olof Torbrand debuterade i fotrally i år. Här kommer hans rallyrapport! Bilderna är tagna av mig.

Fotrally#2014 – 30 timmar av mitt liv
Rålambshovsparken anges som startplats, men det enda jag ser är boulebanor och Maranata-tält. Som tur är har jag hjälp av vännen Raz som på cykel finkammar det stora området. Stämningen vid starten är väldigt avslappnad i jämförelse med de löpartävlingar som jag deltar i. I en kombination av obetänksamhet och övermod väljer i stort sett alla andra deltagare att stå upp.

Jag har laddat ner en mängd radiodokumentärer att lyssna på, men det visar sig vara i onödan. Mina medtävlare är helt enkelt för intressanta att samtala med. Till favoriterna hör 24-timmarshjälten Torbjörn Oskarsson som går stilrent klädd i jeans och skjorta och dessutom har minimalt med mat med sig.

Ånhammar

De väderleksprognoser som jag förlitat mig på har haft 8 grader som lägsta temperatur under natten. Sanningen är att det bottnar på 3 grader och det blir något kyligt för mig i shorts. Än värre blir dock konsekvensen för min pastasallad. Den på pappret kloka idén att frysa in maten för att hålla den fräsch i avsaknaden av support, slår inte väl ut. När jag ska pressa ner pastasalladen vid fyratiden är den fortfarande stelfrusen. Nötter räddar mig energimässigt.

Torbrand3

På väg in mot Södertälje tar spelmannen Ben Kenward fram sin fiol och börjar att spela. De flesta verkar för trötta och nerkylda för att ge honom den uppskattning han förtjänar. Redan nu har jag själv min första dipp – förmodligen helt knuten till sömnighet. Starttiden 21.00 är märklig eftersom den maximerar sömnfaktorns betydelse för resultatet. Det enda positiva är att den ytterligare förstärker Fotrallys säregna karaktär. Eftersom jag försöker odla de udda dragen hos mig själv kan jag ändå känna viss sympati.

Nykvarn2

Efter någon timme har mitt stämningsläge vänt helt till pigghet och osunt övermod. 07.36 skickar jag iväg ett meddelande till kompisen Henrik: ”Kan i det närmaste garantera 24H”. Det som förvånar mig mest med Fotrally är de enorma skillnader mellan de vågdalar och toppar man befinner sig i. En annan överraskning är att resultatnivån är avsevärt bättre än alla tidigare år. Brytpunkten då hälften av startfältet återstår infaller så sent som efter 18:10. Befriande nog går det omöjligen att bedöma deltagarnas kapacitet efter det yttre. Personer som ser direkt otränade ut traskar till synes opåverkade vidare i den bättre halvan. Att jag med förebyggande skoskavsplåster och tejpade tår inte ens är nära att få skoskav är något annat som förvånar mig.

Ånhammar5

Den nya bansträckningen är helt i min smak. Varierat och vackert i skön förening! En baksida visar sig dock vara svårigheter med vattenförsörjningen mellan supportzon 2 och 3. Jag själv klarar mig rätt bra eftersom jag haft turen att fylla på maximalt precis innan torrläggningen. Ett varmare år hade en hel del behövt bryta på grund av vätskebrist och det muttras i leden. Det är ransonering som gäller när väl funktionärerna får tag på en dunk vatten.

Behagligt mycket tid under världens långsammaste rally går att använda till egen tankeverksamhet. Jag tänker tillbaka med tacksamhet på mina 13 timmar långa träningspass som har tagit mig ända hit. Med utgångspunkt från Skövde har jag fått uppleva vackra småvägar till Mariestad, Falköping, Stenstorp, Skara och Töreboda.

Malmköping

När vi närmar oss ett helt dygn lyckas vi reta upp en bonde som tydligen tycker att vi fördröjer hans väg till åkern i några minuter. Han kör demonstrativt snabbt och nära om oss i sin traktor och säger adjö till oss med ett moln av vägdamm på väg in i våra lungor.

Hela 35 personer återstår på väg in mot Malmköping. Nio av dessa hoppar av i samband med det upplyftande mottagandet i Wärdshuset. Vi får kycklingklubbor, läsk och stående ovationer av restaurangbesökarna.

Från 25 timmar och framåt blir det fysiskt, men framförallt psykiskt påfrestande för mig. Nu har jag passerat det dygn som jag satt som gräns för att vara nöjd. 30 timmar har jag som drömmål, men det känns så förtvivlat avlägset nu. En ständigt levande diskussion är om det är bra eller dåligt att ha specifika tidsmål. Enligt min åsikt är det helt klart en fördel fram till målet är uppfyllt, men därefter är det en nackdel eftersom det då är svårt att uppbåda motivation att fortsätta när huvud och kropp fullt berättigat frågar ”varför?”.

Bild 8

Vandringen genom slottsområdet Sparreholm är oerhört vacker med tända marschaller som lyser upp vår väg. Alla i startfältet vore värda att få uppleva detta och inte som nu bara en fjärdedel. Tyvärr kan jag inte fullt ut ta in skönheten för den trängs undan av den inre kamp som jag påbörjat i skymningen. Efter 27:10 är jag nära att bryta. Min tanke är att sitta av resterande 25 minuters toatid på följevagnen. Martina Kulén som också verkar vara på fallrepet gör mig sällskap under vilan. Att hon börjar gå räddar också mig. I ett sista försök stapplar jag vidare några minuter. Eftersom det trots allt fungerar hjälpligt sluter jag ett avtal med vad som återstår av mig själv. Klarar jag inte 30 timmar måste jag vara med Fotrally nästa år igen. Om jag däremot fullföljer 150 km är jag så nöjd att jag aldrig mer behöver delta. Energitillförseln är nu ett problem för mig eftersom jag är konstant illamående. Från supportzon 3 och framåt är det en stor fördel att ha sin egen supporthjälp. Det går nämligen inte att i förväg förutsäga vad som går att få ner i matväg. Mina tunga lådor med tinade risblandningar får det inte direkt att vattnas i munnen.

Klockan har hittills varit rätt ointressant för mig, men nu kollar jag den maniskt åtminstone varannan minut och förundras över att tiden kan gå så långsamt. I min desperation börjar jag lyssna på Lasse Lagerbäcks sommarprogram i P1 från förra året. Reportern från Rally-TV har väldigt roligt åt det. ”Lagerbäcks träighet harmonierar med hur jag känner mig”, får jag ur mig i en intervju med frampiskad glädje.

Mitt fokus ligger på klockan 02:50 – den tidpunkt då jag tillåter mig själv att sitta på toavagnen för för vad som känns som Den Sista Vilan, fast det är nog trots allt bara den näst sista. Efter att ha läst resultatlistan beslutar jag mig för att gå några minuter extra för att inte drabbas av samma öde som Kyriakos Domanus. Han bröt efter att ha uppnått sitt mål åtta timmar, men står snöpligt noterad för 7:58.

Bild 10

I mörkrets Flen klockan 02:53 går jag in på det ofräscha dasset i någon slags halvdvala. Jag har sjunkit lågt, men känner mig upphöjd. Med stolthet går jag ut och bryter. Grundaren Pontus Kylberg ler när jag som skäl anger ”total utmattning och illamående”. Någon spyr i diket samtidigt som jag sätter mig i en minibuss. Min tankeverksamhet fungerar inte oklanderligt längre utan det känns som efter ett för stort intag av alkohol. Minibussen ska inte sakta rulla mot Katrineholm som jag hoppats på utan istället ska den släppa av oss i Stockholm mitt i natten. Det känns inte så lockande att somna på en parkbänk utanför Centralen. Till slut finner jag en bil som ska till Katrineholm. Stort tack till Christer Janzons fru som låter mig sova i hennes bil! Jag vet inte hennes namn eller så mycket annat för den delen. Allt jag med visshet kan säga är att jag omfamnar sömnen och den lilla människa jag blivit. Jag har gått över gränsen och unnar alla att få göra detsamma.

/Olof Torbrand, 30 timmar och 3 minuter, 18:e plats.

Deltog du i fotrally 2014 och vill dela med dig av din upplevelse? Skicka då in den till daniel.vesterhav@fotrally.se så publicerar jag den. Det spelar ingen roll hur långt du gick, alla berättelser är intressanta!

Detta är sista delen. Börja läsningen med del 1.

Supportzon 8, den magiska 48-timmarsgränsen, är placerad på en parkering i Norrköping ett stenkast från McDonalds. Innan deltagarna kommer fram till supportzonen går de igenom McDonalds och blir tilldelade mat som de har fått beställa i förväg.

Lena har dock meddelat att hon hellre skulle vilja ha korv med mos. Jag gör därför en utflykt till Statoil strax innan de ska anlända och köper korv med mos till Lena och en mostallrik med dill till Silvio. Mostallriken till Silvio är förmodligen lite överflödig eftersom det senare visar sig att han har utnyttjat McDonalds erbjudandet maximalt och har med sig mängder av mat.

Klockan 21:oo anländer de fem kvarvarande deltagarna till supportzonen. Trots att det är så få personer kvar i tävlingen är det ett myller av folk på  platsen. Funktionärer, supportteam, två tv-team och åskådare springer om varandra.

Även denna gång står Lena upp och hoppar över strump- och skobyte. Hon säger att hon har siktet inställt på att slå rekordet på 50 timmar och 40 minuter och att sedan gå ett tag till efter det.

Hon sticker iväg och strax därefter ger sig även Silvio iväg. Efter ungefär en halv minut märker vi att hans blå regnponcho ligger kvar på marken. Han har tagit av sig den när han bytte om och sedan glömt att ta på sig den igen! Situationen känns som en repris av Fotrally 2013 då Silvio också glömde regnjackan vid en supportzon, ett misstag som då höll på att kosta honom segern.

Jag springer bort till tävlingsledare Pontus och frågar om det är tillåten enligt reglerna att använda toalettid till att springa tillbaks till supportzonen och hämta kvarglömd utrustning. Han meddelar att det är ok och Silvios support börjar därför ringa honom. Dessvärre svarar han inte. Förmodligen är han i full gång med att äta. När vi äntligen får tag i honom är det för sent för honom att återvända. Silvio är lite upprörd över att ha glömt regnjackan och oroar sig för att det kan bli en lång och kall natt.

När vi har packat ihop utrustningen bestämmer sig Silvios support för att åka och sova i bilen. Jag beger mig dock iväg till fotrallytåget för att försöka få Silvio på lite bättre humör genom att ge honom nattens väderprognos. Den visar nämligen att det ska bli en varm natt utan regn.

När jag möter upp dem är dock Silvio redan på bättre humör. Han berättar att han precis som förra året har slitit åt sig en svart sopsäck för att ha i beredskap om det ska börja regna. Problemet är bara att det denna gång är en sopsäck som folk slängt hundbajspåsar i. Det avskräcker dock inte Silvio som utbrister: ”Jag luktar hellre hundskit än blir blöt och frusen…”

Silvio passar också på att ge mig en matbeställning som jag förmedlar till hans support. Han vill ha blåbärssoppa, banan, vaniljmilkshake, stekt ägg , avocado med salt, kaffe och marabouchoklad.

Fyra deltagare kvar

18 minuter efter supportzonen bryter Fredrik Forsström och endast fyra deltagare kvarstår i tävlingen. Lena Jensen, Silvio Cannavá, Niklas Grebäck och Per-Ola Axelsson. Tredje natten börjar och jag förstår att det är under denna natt som det kommer att avgöras. Men först ska det tidigare rekordet på 50 timmar och 40 minuter slås.

Jag frågar Lena hur jag ska göra med matinköp inför nästa supportzon vid 54 timmar eftersom hon har sagt att hon bara ska fortsätta ett litet tag till efter att rekordet har blivit slaget. Hon meddelar att jag inte behöver köpa något.

Jag bestämmer mig för att hålla mig i närheten av fotrallyledet eftersom det snart kan avgöras. När de börjar närma sig rekordet går jag med dem en bit. Tv-teamen är på tårna och och filmar för fullt när de fyra deltagarna närmar sig rekordgränsen. De vill naturligtvis fånga deras glada reaktioner och glädjejubel när de passerar 50 timmar och 40 minuter. Det blir dock ett totalt antiklimax när rekordet slås. Ingen deltagare avger minsta lilla reaktion. Inte ens ett torrt konstaterande om att rekordet är passerat. Deltagarna har fullt fokus på att ta sig framåt, ingenting annat.

Jag beger mig till bilen för att åka fram och parkera lite längre fram. När jag långsamt passerar fotrallyledet ser jag att PerOla och Grebäck står still på gångbanan med tv-teamet runt sig. Först tror jag att de genomför en kort intervju men när jag ser Grebäcks framåtlutande ställning förstår jag att de har brutit samtidigt! Jag blir helt överrumplad av situationen, helt plötsligt är båda de personer som jag är inblandad i supporten av i final!

Finalen

Jag kör fram en halv kilometer längs vägen och parkerar bilen och funderar vad denna nya situation egentligen innebär. Jag hade inte riktigt räknat med att finalstriden skulle stå mellan Silvio och Lena. Jag ringer och väcker Silvios support och ber henne komma till platsen. Sedan går jag och möter upp de båda finalisterna.

Jag gratulerar dem till att vara i final och säger sedan till dem båda att jag skulle vilja växla några ord med Lena i enrum eftersom förutsättningarna plötsligt har ändrats. Lena faller därför tillbaka lite i ledet och jag frågar hur hon vill göra nu när hon är i final. Jag vill veta om hon fortfarande har för avsikt att bryta snart eller om jag ska ge mig iväg och köpa proviant inför supportzonen vid 54 timmar. Hon förklarar att hon tänker fortsätta att gå tills hon hamnar i nästa svacka eftersom hon inte har lust att genomlida en djup svacka till. Just nu känner hon sig dock rätt ok och ber mig därför åka och köpa mat.

När vi passerar min bil hoppar jag in och efter lite googlande hittar jag en dygnet runt-öppen bensinmack utanför Norrköping. Jag beger mig dit och köper en pastasallad.

Det blir ett besök till hos de båda finalisterna innan jag ger mig iväg till supportzon 9. Även Silvios support är där. Det är fyrtio minuter kvar tills finalisterna ska anlända. Plötsligt går det upp för Silvios support att hon har glömt att köpa ett vanligt mål mat till Silvio, hon har endast köpt de mindre sakerna han tidigare nämnde att han ville ha. När hon träffade honom sist hade dock sagt att det skulle bli gott med riktig mat vid 54 timmar.

Jag kollar snabbt på min gps hur långt det är till den nattöppna macken. Den visar att det är drygt 2 mil. Vi slänger oss in i bilen och ger oss iväg. När vi är framme vid macken rusar hon in och återvänder med en mosbricka. Vi beger oss i ilfart tillbaka till supportzonen och hinner precis ställa upp supportstationerna innan de anländer.

Lena är extremt snabb i supportzonen. Det finns inte heller någon tid alls att spela på eftersom det bakre fordonet endast ligger en meter bakom dem. Innan hon går vidare berättar hon för mig att hon tänker bryta vid exakt 55 timmar. ”Det är en jämn och bra tid.”, säger hon.

Bild 30

Till skillnad från Lena så vill Silvio sitta ner och byta skor vilket leder till att det bakre fordonet passerar honom och toalettiden börjar ticka. När han är färdig befinner han sig ungefär 20 meter bakom ekipaget och han får jogga ganska snabbt för att komma ifatt det. Väl framme begär han toaletttid och försvinner in på bajamajan. Innan dörren stängs frågar jag honom hur många minuter han har kvar och han mumlar ”4 minuter” till svar. Jag går fram till bilen som drar toalettvagnen för att kontrollera om detta stämmer. De meddelar att han har drygt 2 minuter kvar.

Jag och hans support bankar på toalettdörren och förklarar att han måste komma ut vilket han gör. Han ser skärrad ut och verkar ha tappat fokus.

BILD 20

I vad jag jag tror är ett försök att få tillbaka sitt driv och sin tävlingsglöd, som han uppenbart har tappat bort för tillfället, börjar han att jogga fram och tillbaka mellan det främre och bakre fordonet. Varje gång han kommer längst fram, där Lena går, så rundar han henne. När han kommer till bakkanten har han lite dålig koll på det bakre fordonen och han hamnar därför vid flertalet tillfällen bakom det bakre fordonets sidospeglar vilket gör att toalettiden börjar ticka. Till slut vevas rutan ner i det bakre fordonet och en funktionär meddelar mig att jag måste säga åt Silvio att hålla sig inom tävlingsområdet. Han har nämligen endast 26 toalettsekunder kvar, sen blir han diskad! Jag meddelar Silvio detta och det resulterar i att han håller lite bättre koll på sina löprundor i fortsättningen.

Bild 21

Vid exakt 55 timmar bryter Lena. Silvio exploderar i lycka och skriker rakt ut. Tv-teamen strömmar till och fotrally 2014 är avgjort. Silvio Cannavá har vunnit för andra året i rad!

Epilog

Med facit i hand var det naturligtvis tråkigt att jag, till följd av en skada, inte kunde ställa upp i årets fotrally. Samtidigt var det väldigt roligt och en mycket nyttig erfarenhet att hoppa in som support ett år. Jag har fått uppleva fotrally från ett annat perspektiv och lärt mig massor av nya saker som jag tar med mig till mitt deltagande i Fotrally 2015.

Detta är del 6. Börja läsningen med del 1.

Jag sover ungefär en timme innan jag vaknar och börjar ställa i ordning supportstationen. Det har slutat regnat nu men det är fortfarande rejält mulet och fuktigt i luften.

Klockan 15:00 når fotrallytåget fram till supportzonen. De har nu vandrat konstant i 42 timmar och sju deltagare kvarstår i tävlingen.

Lena ser lite piggare ut nu än hon gjorde för sex timmar sen vid förra supportzonen. Hon vill dock inte sätta sig ner i stolen denna gång heller. Ståendes byter hon från linser till glasögon och jag plockar ner den proviant hon vill ha med sig i en påse. Jag noterar att hon knappt har rört den baguette jag skicka med vid förra supportzonen och byter därför ut den mot en pastasallad. Jag skickar även med saltgurka.

Deltagarna ger sig iväg och kvar på platsen står endast supportteamen. Vi packar ihop våra saker och beger oss till supportzon 8 i Norrköping. Klockan 16:14 kommer ett sms från Lena:

”Vi förlorade tyvärr lagtävlingen, men jag går ett tag till ändå.”

Jag svarar att det är bra att hon kör vidare individuellt och att hon ska tänka på att hon för varje timme som går förbättrar det svenska rekordet för damer och gör det mer ointagligt. Det tidigare rekordet var 33 timmar, och sattes av Lena år 2013.

När platsen är rekognoserad ger jag mig iväg för att möta upp deltagarna och ta lite bilder. Samtidigt öppnar sig himlen och det börjar ösregna. När jag hittar den grusväg som de ska komma på så småningom så parkerar jag bilen och börjar gå mot dem. Regnet har avtagit. När jag har kommit ungefär en kilometer kommer ytterligare ett sms, denna gång med ett glädjebesked:

”Nu går vi fort och jag har ätit både sallad och banan. Allt bra och kul!”

Hur hon kan känna så efter att ha varit i gång kontinuerligt i 44 timmar och 43 minuter är för mig smått obegripligt, men bra.

Jag svarar att det är viktigt att hon passar på att äta ordentligt nu när hon mår bra eftersom det är ett perfekt tillfälle att ladda upp depåerna inför den kommande natten. Strax därefter får jag syn på deltagarna framför mig.

Bild 22

Det är inte bara Lena som är på bra humör. Stämningen verkar vara på topp hos samtliga av de kvarvarande fem deltagarna. Det småpratas och skämtas friskt i ledet. Möjligen kan en förklarande faktor vara att lagtävlingen nu är avgjord och att det inneburit att en del spänningar släppt. Innan kändes det som om de två lagen gick och bevakade varandra en del.

Bild 23

Jag promenerar med deltagarna tills vi vi passerar min bil. Då hoppar jag in i den och ger mig tillbaka till supportzonen. Nästa gång jag kommer att se dem har de gått konstant i 48 timmar!

Fortsättning följer i del 7.

Detta är del 5. Börja läsningen med del 1. Jag har även uppdaterat del 4 med lite fler bilder och lite mer text!

Lena har precis meddelat via sms att hon mår riktigt illa. Läget är med andra ord akut. Om man inte lyckas få i sig mat kontinuerligt i en tävling som fotrally går det snabbt utför, utan energi kommer man inte många steg.

Jag stannar till vid butikens frysdisk och funderar på om glass skulle kunna vara en lösning. Snabbt skickar jag iväg ett sms till Lena och frågar om hon vill ha glass. Det dröjer endast några sekunder innan hon svarar:

”Ingenting tror jag… kanske går bra med yoghurten om ett tag.”

Jag bestämmer mig dock för att strunta i hennes svar och köper glass ändå. Jag inhandlar även lite mer proviant så hon får lite alternativ att välja mellan.

Det bär iväg tillbaka till supportzonen och supportstationen ställs i ordning. Angelo Törnblom Welander, som har brutit tre timmar tidigare till följd av en fotskada, finns på plats. Det innebär att Murphys lag nu endast har tre medlemmar kvar i tävlingen. Om en person till i laget bryter är de ute ur lagtävlingen.

Klockan 09:00, efter totalt 36 timmar, glider de nio deltagare som är kvar i fotrally in i supportzonen. Lena ser rejält sammanbiten ut. Hon vill inte sätta sig ner och inte heller byta strumpor eller skor. Hon är helt tyst men protesterar inte när jag packar ner lite mat inklusive glassen i en påse och överräcker den till henne. Jag säger till henne att det är extremt viktigt att hon fortsätter äta kontinuerligt oavsett hur illa hon mår. ”Det spelar ingen roll vad du äter eller hur mycket, bara du stoppar i dig kontinuerligt”, instruerar jag. Hon nickar svagt till svar och följer sedan efter det främre fordonet ut från supportzonen. Hon är den första som ger sig av.

Jag går bort och tittar till Silvio som fått hjälp av sitt supportteam att byta strumpor och skor. Han ser piggare ut nu än han gjorde i natt. Man kan inte annat än förundras och imponeras av hans extraordinära förmåga att återhämta sig från riktigt djupa svackor.

Även Silvio drar iväg och jag packar ihop mina saker. Jag passar på att åka och handla lite mer saker tillsammans med Sivios support. Klockan 10:23 får jag ett nytt sms från Lena, med ett riktigt glädjebesked:

”Mår lite bättre… har ätit lite glass och några salta kex nu.. tar det lugnt.”

När vi har handlat klart äter vi en sen frukost på McDonalds. Sen åker vi för att titta till deltagarna igen. Vi når dem klockan 12:00, strax innan de ska svänga av från asfaltsvägen och ta in på en grusväg.

Bild 17

Ett ytterligare glädjebesked är att Silvio har återhämtat sig ännu mer sedan jag såg honom sist och att glöden i hans ögon nu är tillbaka.

Bild 18

Även Lena har fått mer färg i sitt ansikte än när jag såg henne sist vid förra supportzonen.

Bild 19

När deltagarna svänger in på en grusväg drar jag och Silvios support iväg till supportzon 7 som är vid en landsväg mitt i ingenstans. Jag parkerar bilen för att försöka sova en liten stund medan Silvios support drar iväg för att fixa kaffe till Silvio som han vill ha när han kommer till supportzonen. Precis när jag lagt mig ner plingar det till i min mobil igen och jag får ett sms från Lena:

”JÄVLAR VAD SAKTA TIDEN GÅR :)”

Det råd jag ger henne är att att hon ska gå in i sin egen bubbla, lyssna på musik och försöka att inte titta på klockan så mycket. Mobiltäckningen är dock så dålig att sms:et aldrig går iväg. Ungefär samtidigt som ett lätt duggregn börjar falla mot biltaket somnar jag.

Fortsättning följer i del 6!