Slutduellen ur ett funktionärsperspektiv

Publicerat: 2 juli, 2013 i Uncategorized
Etiketter:,

2013-06-28 09.01.02Micke Norberg, som är funktionärsansvarig vid Fotrally, har skrivit en mycket detaljerad skildring av slutduellen mellan Silvio Cannavá och PerOla i ett kommentarsinlägg på Fotrallys Facebooksida. Jag har fått Mickes tillåtelse att publicera denna text här på bloggen. Alla bilder i inlägget (förutom den till vänster) samt filmklippet är tagna av Micke Norberg.

Jag hade som en av lördagens tre funktionärer på plats förmånen att följa den slutgiltiga duellen. När jag klev in som farthållare i tävlingen låg vi bra till rent tidsmässigt. Ledarcykeln utgick och vi gick nu på tidigare uppmätta karttider. Det blev genast klart att Silvio i det här läget var i bäst form och fast besluten att driva upp tempot.

PerOla klagade lite över det något högre tempot som varit. Han hade väldigt ont i fötterna. Eftersom vi låg rätt i tid gick vi nu i ett mycket jämnt tempo där vi som mest låg tre minuter efter tidsmarkeringarna på kartan.

Tomas tar över farthållningen så att Katja, vår sjuksköterska, och jag kan ta toabilen till en mack för att tanka bensin och mat. Vi stressar tillbaks till de tävlande och hinner ikapp dem där Norrköping börjar på riktigt. Nu vänder allt. PerOla verkar nöjd med den mer korrekta hastigheten, men jag får också veta att Silvio har problem. Det är magen som strejkar. Samma problem som fick honom på fall förra året. Dessutom knäcktes tyskan Martina Hausmann och säkert fler av samma problem i det här rallyt. Magen sväller upp, vill inte gärna ha mer mat eller dryck och nummer två blir/upplevs omöjlig på toaletten. Jag väljer efter Martinas beskrivning att kalla det för betongmage. Vartefter vi närmar oss Norrköping ser jag Silvios desperation öka.

Silvio kommer till bilen och säger han att det inte går att fortsätta. ”Jag vill inte bli två igen!” utbrister han uppgivet, med som det låter gråten i halsen. Vi ser en slagen man. Jag säger åt honom att allt går ju upp och ner, försök i 20 minuter till så kanske det vänder. Katja säger åt honom att gå igenom Norrköping i varje fall. Silvio lommar iväg till Tomas och PerOla som en vilsen hund (inte dalmatinern). I bakgrunden börjar Mia, Silvios support, en desperat jakt på lösningar i dubbel bemärkelse.

bild (1)Inledningsvis ser det tungt för båda i Norrköping men staden är uppiggande med nya miljöer och människor. Både Silvio och PerOla kvicknar till samtidigt som vi får några droppar regn som friskar upp. Något som snart blir lite för mycket, himlen öppnas. Genomdränkta av skyfallet irrar vi genom Norrköping, går fel väg, räddar situationen, får samtal från Mia som är på väg till Kalmar, tappar tråden, gör helt om och går tillbaks i gamla spår 200 meter för att slutligen komma rätt. Trots allt ligger vi bra till enligt karttiden.

Nu hägrar supportsträcka sju, en grusväg innan banvallen genom skogen. Båda deltagarna är ordentligt medtagna och nu börjar Silvio till och från se desperat och rent av rädd ut. PerOla har mycket ont i fötterna ”Det svider” eller ”Det gör så ont så att det är komiskt” som han själv uttrycker det.

Återigen befinner vi oss i ett mycket kritiskt ögonblick. Jag ser bara en chans för Silvio och då måste två villkor uppfyllas. Mia måste hitta supportsträckan och den medföljande lösningen måste fungera, snabbt. Jag tror inte någon av deltagarna vet om läget. Med bara några få minuters marginal till supportsträckan hittar Mia tillbaks till tävlingen. Med sig har hon en möjlig lösning till Silvios magproblem.

Vi knallar ut på banvallen och deltagarna börjar äta. PerOla äter äggmacka och äpple, Silvio äter hamburgare och muffins. Jag ser det inte själv men Silvio berättar vid ett senare tillfälle att PerOla slängde halva mackan och halva äpplet. Silvio ser nog här en första öppning när även PerOla har problem med energiintaget. Det pinkas i diket och båda deltagarna joggar ikapp mig. Toabilen kan inte följa oss här så Silvio tvingas vänta med sin tänkta lösning i ytterligare 40 minuter. Och sedan ska den ju verka, om den gör det. Vi pratar om tredje bästa tiden genom tiderna och att vi närmar oss den. Tillräckligt med glöd. Silvio tingar toabilen direkt när vi når fram till den.

Vägen mot Linköping är en kamp mot trötthet, smärta, kyla och psykningar. Efter ytterligare ett skyfall börjar båda deltagarna bli riktigt nedkylda. Silvio börjar jaga sopor efter vägkanten, vad som helst som kan värma. Till slut hittar han en sopsäck i rätt storlek och färg. De får fungera som kjol till att börja med. PerOla väntar med att plocka fram sina byxor ur ryggsäcken, kanske är han för trött. För han är trött.

bild (2)Vi går lite snabbt i kylan och tvingas korrigera hastigheten något. Alla verkar nöjda med det. Nattfunktionärer måste hinna till Linköping innan vi når dit, PerOla är otroligt trött och Silvio greppar ett halmstrå, PerOla kan kanske somna i det något lägre tempot. För sover gör han typ, gående. Det är en lite vinglig promenad utmed dikeskanten, jag går stundtals bredvid för att undvika vingel i vägbanan. Plötsligt får PerOla en idé, ”Jag har lite toatid kvar”. Han springer in på toa. Silvio ser en segerchans. ”Vad händer om han somnar?”. Vi som funktionärer gör ingenting om han inte har bett om det, förklarar jag. Silvio kollar genast med bilen, de har lovat att tuta efter fyra minuter. Efter tre minuter studsar PerOla ut ur bajamajan som om han sovit ett dygn. Han-kanske-somnar-taktiken funkade inte.

Nu är det Silvio som är trött, så trött, även om jag tror att maglösningen har börjat verka. Det kan till och med ha blivit ett lyckat toabesök för ”den ständige tvåan”. Han vågar äta nu. Silvio byter taktik och försöker psyka sin fortfarande skapligt pigga men mycket fotömma motståndare. Det går sådär, Silvio är nog för trött för att få till något vettigt att säga och PerOla blir bara mer sporrad att vinna. Samtalet dem emellan är stundtals förvirrande, jag har svårt att hålla mig för skratt.

Jag går med Silvio, han pratar något osammanhängande om rundbanan vi ska gå i Linköping. Den vi gick förra året, säger han. Jag förklarar ett par gånger att det aldrig har funnits någon rundbana och att vi inte kommer gå någon nu heller. Vet inte om han håller med.

Förvisso mentalt sporrad, men PerOla börjar nog tappa kraften här. Han äter någon sorts nöt-fruktblandning men ser något hålögd ut. Silvio ser stundtals stirrig och till och med rädd ut.

Vi närmar oss supportsträckan i Linköpings utkant. Silvio är mycket svag nu, med sina sista krafter lyfter han luren och ringer Mia. ”Jag är svag, du måste komma” säger han och låter väldigt, väldigt liten. Mia svarar nog något i stil med ”Det är ju bara tio minuter kvar till supportsträckan”. Silvio upprepar svagt ”Du måste komma nu”.

Supportsträckan är dåligt rekad och vi går fel, ingen vet vart vi ska, jag missar den lilla cykelvägen i buskarna och vi fortsätter rakt fram. PerOla har en kompis med pizzakartong vid sin sida. Mia springer stressad runt vid den egentliga supportsträckans slut. Toabilen är fast mellan fartguppen inne på supportsträckan. I tumulten tar vi supporten just där det mesta sammanstrålar. Deltagarnas väskor kommer med toabilen i sista sekund. Jag räknar ner från trettio och ur kaoset reser sig två pizzakartonger för att börja gå. En med sandaler, en med nya rosaröda foppatofflor. En del utrustning glöms kvar men vi fiskar upp den för att ge den till deltagarna senare. Det var trots allt vi som strulade till det.

Vi går förbi pizzerian och över vägen till cykelbanan. Jag filmar lite, Silvio äter och pizzan ser ut att vara rena dunderhonungen för honom. Jag filmar PerOla och säger ”Den som spar han har”, då hans pizzakartong är stängd. Silvio tittar förvånat på sin motståndare. Jag tar ner telefonen och slutar filma. Några meter senare hör jag PerOla säga mitt namn. Jag vänder mig om och ser hur han samlar sig. ”Jag bryter nu”. Jag frågar om han är säker, han upprepar ”Jag bryter nu”, jag ifrågasätter igen. Han vänder sig till Silvio, sträcker fram handen och säger grattis. Silvio tittar på sin motståndare utan att, som det ser ut, riktigt förstå. Jag hinner få fram telefonen och lyckas filma hela den ”segerdans” som sedan följer. Vi har en vinnare!

Jag har försökt återge de sista elva-tolv timmarna så som jag minns dem. Orden är inte helt igenom de korrekta och jag kan ha kastat om någon händelse men det är så här Fotrally är. En tävling i att gå, dikespinka, äta, dricka, planera toabesök och ha tur. För när allt annat klaffar är det turen som avgör och det kan, som en del vet, räcka med en enda snigel för att ändra historien oavsett hur väl förberedd man är.

Den här gången hade Silvio turen på sin sida. PerOla hade dock som jag ser det inte otur, här finns det mer förberedelser att göra och han kan gå mycket längre med bra mat och egen support. Tack för ännu ett magiskt Fotrally, nästa år går vi långt, riktigt långt.

kommentarer
  1. Daniel skriver:

    Jag älskar kommentaren ”Det gör så ont så att det är komiskt”! Klockrent!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s