Etapp 8 (42-48 timmar) – Fotrally 2013

Publicerat: 27 augusti, 2013 i Uncategorized
Etiketter:,
Foto: Anthony Bau

Foto: Anthony Bau

Mot Linköping, klockan 15:05 

Vi fortsätter att följa händelseförloppet från funktionärsansvarige Micke Norbergs perspektiv. Det är han som har skrivit följande redogörelse.

Foto: Anthony Bau

Foto: Anthony Bau

Vi knallar ut på banvallen och deltagarna börjar äta. PerOla äter äggmacka och äpple, Silvio äter hamburgare och muffins. Jag ser det inte själv men Silvio berättar vid ett senare tillfälle att PerOla slängde halva mackan och halva äpplet. Silvio ser nog här en första öppning när även PerOla har problem med energiintaget.

Foto: Anthony Bau

Foto: Anthony Bau

Det pinkas i diket och båda deltagarna joggar ikapp mig. Toabilen kan inte följa oss här så Silvio tvingas vänta med sin tänkta lösning i ytterligare 40 minuter. Och sedan ska den ju verka, om den gör det. Vi pratar om tredje bästa tiden genom tiderna och att vi närmar oss den. Tillräckligt med glöd. Silvio tingar toabilen direkt när vi når fram till den.

Vägen mot Linköping är en kamp mot trötthet, smärta, kyla och psykningar. Efter ytterligare ett skyfall börjar båda deltagarna bli riktigt nedkylda. Silvio börjar jaga sopor efter vägkanten, vad som helst som kan värma. Till slut hittar han en sopsäck i rätt storlek och färg. De får fungera som kjol till att börja med. PerOla väntar med att plocka fram sina byxor ur ryggsäcken, kanske är han för trött. För han är trött.

Foto: Anthony Bau

Foto: Anthony Bau

Vi går lite snabbt i kylan och tvingas korrigera hastigheten något. Alla verkar nöjda med det. Nattfunktionärer måste hinna till Linköping innan vi når dit, PerOla är otroligt trött och Silvio greppar ett halmstrå, PerOla kan kanske somna i det något lägre tempot. För sover gör han typ, gående. Det är en lite vinglig promenad utmed dikeskanten, jag går stundtals bredvid för att undvika vingel i vägbanan. Plötsligt får PerOla en idé, ”Jag har lite toatid kvar”. Han springer in på toa. Silvio ser en segerchans. ”Vad händer om han somnar?”. Vi som funktionärer gör ingenting om han inte har bett om det, förklarar jag. Silvio kollar genast med bilen, de har lovat att tuta efter fyra minuter. Efter tre minuter studsar PerOla ut ur bajamajan som om han sovit ett dygn. Han-kanske-somnar-taktiken funkade inte.

Foto: Micke NorbergNu är det Silvio som är trött, så trött, även om jag tror att maglösningen har börjat verka. Det kan till och med ha blivit ett lyckat toabesök för ”den ständige tvåan”. Han vågar äta nu. Silvio byter taktik och försöker psyka sin fortfarande skapligt pigga men mycket fotömma motståndare. Det går sådär, Silvio är nog för trött för att få till något vettigt att säga och PerOla blir bara mer sporrad att vinna. Samtalet dem emellan är stundtals förvirrande, jag har svårt att hålla mig för skratt.

Foto: Anthony Bau

Foto: Anthony Bau

Jag går med Silvio, han pratar något osammanhängande om rundbanan vi ska gå i Linköping. Den vi gick förra året, säger han. Jag förklarar ett par gånger att det aldrig har funnits någon rundbana och att vi inte kommer gå någon nu heller. Vet inte om han håller med.

Förvisso mentalt sporrad, men PerOla börjar nog tappa kraften här. Han äter någon sorts nöt-fruktblandning men ser något hålögd ut. Silvio ser stundtals stirrig och till och med rädd ut.

Vi närmar oss supportsträckan i Linköpings utkant. Silvio är mycket svag nu, med sina sista krafter lyfter han luren och ringer Mia. ”Jag är svag, du måste komma” säger han och låter väldigt, väldigt liten. Mia svarar nog något i stil med ”Det är ju bara tio minuter kvar till supportsträckan”. Silvio upprepar svagt ”Du måste komma nu”.

Supportzon 8

Supportsträckan är dåligt rekad och vi går fel, ingen vet vart vi ska, jag missar den lilla cykelvägen i buskarna och vi fortsätter rakt fram. PerOla har en kompis med pizzakartong vid sin sida. Mia springer stressad runt vid den egentliga supportsträckans slut. Toabilen är fast mellan fartguppen inne på supportsträckan. I tumulten tar vi supporten just där det mesta sammanstrålar. Deltagarnas väskor kommer med toabilen i sista sekund. Jag räknar ner från trettio och ur kaoset reser sig två pizzakartonger för att börja gå. En med sandaler, en med nya rosaröda foppatofflor. En del utrustning glöms kvar men vi fiskar upp den för att ge den till deltagarna senare. Det var trots allt vi som strulade till det.

Vi går förbi pizzerian och över vägen till cykelbanan. Jag filmar lite, Silvio äter och pizzan ser ut att vara rena dunderhonungen för honom. Jag filmar PerOla och säger ”Den som spar han har”, då hans pizzakartong är stängd. Silvio tittar förvånat på sin motståndare. Jag tar ner telefonen och slutar filma. Några meter senare hör jag PerOla säga mitt namn. Jag vänder mig om och ser hur han samlar sig. ”Jag bryter nu”. Jag frågar om han är säker, han upprepar ”Jag bryter nu”, jag ifrågasätter igen. Han vänder sig till Silvio, sträcker fram handen och säger grattis. Silvio tittar på sin motståndare utan att, som det ser ut, riktigt förstå. Jag hinner få fram telefonen och lyckas filma hela den ”segerdans” som sedan följer. Vi har en vinnare!

kommentarer
  1. Niklas skriver:

    Underbar läsning. Vilket jättejobb du gjort på denna rejsrapport. Tack för det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s