Snömodd och kyla

Publicerat: 18 januari, 2014 i Uncategorized
Etiketter:,

IMG_20140118_162040Lördag, och dags för ett långpass löpning. Allting är förberett och jag står i hallen beredd att ge mig iväg. Min kära Ultraspire Surge är packad med tre bananer, rökt ost och Vitargo sportdryck. Det enda som är kvar att göra är att trycka igång gps-klockan, vänta på satellitmottagning och sedan låta benen börja rulla nerför backen. Jag trycker distinkt in startknappen och… inget händer. Klockan har hängt sig! För bara ett år sen, kanske till och med ett halvår sedan, hade detta varit en situation som fått mig att tappa fattningen och bli förbannad. Jag hade garanterat börjat gorma och svära och i värsta fall ställt in passet. Den senaste tidens mentala träning har dock givit resultat och istället för att fylla mig med negativ energi och bli irriterad konstaterar jag bara att det inte riktigt blev som det var tänkt. Det bär av in i huset igen och en vanlig tidtagarklocka letas fram. Snabbt klickar fram jag min tänkta löprunda på Funbeat och memorerar vid vilka platser som jag kommer att passera milen, så jag ska kunna ha någorlunda koll på vilket tempo jag håller. När detta är klart är jag redo att ge mig iväg igen. Innan jag lämnar datorn får jag dock för mig att jag ska göra en snabb googling för att se hur man gör en omstart på Garmin Forerunner 110. Sagt och gjort, jag hittar det jag söker och döm om min förvåning när instruktionerna löser mina problem. Gps-klockan hoppar igång igen och jag är tillbaka vid ursprungsplanen igen!

Jag ger mig iväg. Det är kallt, temperaturen ligger vid -5 och stora snöflingor dalar ner så sakta mot marken att det nästan ser ut som de tyngdlöst svävar runt i luften. En vinterblek sol filtreras fram bakom en grådisig himmel. Det är vackert men lite besvärligt att springa i snömodden längs den dåligt plogade vägen. Jag lägger mig i ett tempo på 5.40 min/km. Allt flyter på bra. Efter 45 minuter är det dags att dricka lite sportdryck och jag sätter slangen till munnen bara för att konstatera att drycken i slangen har frusit till is. Jag suger frenetiskt i munstycket och till slut släpper proppen och ett sött snömos når min tunga. Jag fortsätter att suga för att spola rent slangen. Efter 14 kilometer når jag väg 53. Den har blivit saltad så i mitten av vägen finns blottlagd asfalt men vid vägrenen är det fortfarande rejält med snömodd och vid varje steg jag tar så känner jag att jag halkar lite bakåt. Jag försöker dock att inte störa mig så mycket mer på det utan fokuserar på positiva tankar.

2014-01-18 14.32.55Efter 18 kilometer svänger jag in på en mindre landsväg som är den sämst plogade vägen hittills och rejält spårig. Pulsandet i snön börjar nu bli lite jobbigt och vid två mil kommer min första kilometer där tempot ligger över det planerade på 6 min/km. Jag snäpper dock genast upp mig och är vid nästa kilometer tillbaka på 5.50. Det är också nu jag börjar frysa. Mina fingrar är stelfrusna och jag knyter dem inuti fingervantarna i ett försök att tina upp dem. Min överkropp huttrar. Vid 25 kilometer svänger jag in på en ny väg som är ganska så trafikerad vilket tvingar ut mig långt ut på vägrenen där det är flera centimeter djup snö. Positiva tankar, Daniel, positiva tankar! Sportdrycken i slangen har nu frusit totalt och det spelar ingen roll hur hårt jag suger längre. Det är kört, det blir ingen mer sportdryck detta pass. Jag tröstar mig med en banan.

Vid 27 kilometer kommer jag in i ett samhälle. Det finns en oplogad cykelbana vid sidan av vägen men till följ av snömängden och hur spårigt det är där väljer jag att istället fortsätta längs sidan av bilvägen. Något som tydligen irriterar fyra män i en mötande bil som stannar, vevar ner rutan och säger något samtidigt som de ilsket gestikulerar mot cykelbanan. Eftersom jag har musik på i mina hörlurar hör jag naturligtvis ingenting. Jag skakar bara på huvudet och fortsätter. Kylan börjar tära på min kropp nu och jag känner mig sliten. Jag tänker att jag är innerligt tacksam att jag i alla fall har musiken som driver mig framåt. Den är min räddning just nu. Jag hinner knappt avsluta tanken innan musiken tystnar i mina öron. Batteriet är slut i mp3-spelaren!

Jag vet att jag har ett batteri i locket till min ryggsäck men jag har inte riktigt orken att kränga av mig den och plocka fram det just nu. Dessutom är mina fingrar stelfrusna och jag har ingen lust att pilla med en batterilucka. Jag biter ihop och pulsar på i snön.

Efter 31 kilometer är tempot nere kring 6:15 min/km och jag är glad att jag har byggt upp en buffert de första två milen. Jag inser att det nog kan vara värt att göra en ansträngning ändå och gräva fram det där fräscha batteriet. Jag drar av mig fingervantarna och sträcker springandes bak min stelfrusna hand och drar upp dragkedjan på locket bara för att upptäcka att fickan är tom. Jag fattar ingenting! Min hand gräver frenetiskt, helt utan framgång. Jag känner mig förvirrad. Jag drar av mig ryggsäcken, fortfarande springandes för att inspektera det hela närmare men det finns verkligen inget batteri där. Jag känner hur humöret börjar tryta när jag drar på mig ryggsäcken igen. Jag sträcker mig efter vantarna i fickan bara för att konstatera att de inte finns där! Jag vänder mig om och ser de ligga på vägen 100 meter bort. Lätt svärandes lufsar jag tillbaka. Jag kanske inte har kommit så långt i min mentala träning trots allt…

Nytt försök till fokusförlyttning. Det är bara tre kilometer kvar nu! Trafiken har tilltagit och jag tvingas hela tiden ut i den djupa snön. Jag hinner knappt tillbaka till den hårt packade snön igen och skrapa av mig den snö som har fastnat under skorna innan det dyker upp en ny bil och det blir en ny frustrerad tur i nysnön. Det är mycket svårt att hitta positiva saker att fokusera på nu. Jag fryser så jag skakar och mitt högra knä har börjat värka en hel del sen tio minuter tillbaka.

När jag äntligen är tillbaka hemma efter 34 kilometer och tre timmar och tolv minuter är jag rejält nerkyld och utmattad.  Jag släpar mig till bastun för att tina upp lite. Måste erkänna att jag längtar lite till våren!

kommentarer
  1. andersscharp skriver:

    Bra jobbat Daniel. ! Du Blir grym på 6 timmars !!

    Skickat från min iPhone

    > 20 jan 2014 kl. 23:02 skrev maratonmarschen : > > >

  2. andersscharp skriver:

    Härlig läsning Daniel och very well done!

    Precis som Du längtar jag till våren och är lite mer tantig än Du. Tog 90 minuter på varma sköna löpbandet igår med en dokumentär om Badwater på Ipaden. Inte lika dramatiskt som Din löpning.

    Hur skriver jag in text på min anmälan till Fotrally?

    Jag håller nu på att försöka lobba in Rune Larsson till Fotrally viket hade varit häftigt, han är ju en sann legend.

    Prima liv

    Hälsar

    Anders

    • Daniel skriver:

      Tack! Mejla bara över den text du vill ha till mig så lägger jag in den i deltagarlistan.

      Rune Larsson som deltagare i Fotrally 2014 hade varit grymt roligt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s