Gästbloggare: Olof Torbrands rallyrapport

Publicerat: 4 augusti, 2014 i Uncategorized

Olof Torbrand debuterade i fotrally i år. Här kommer hans rallyrapport! Bilderna är tagna av mig.

Fotrally#2014 – 30 timmar av mitt liv
Rålambshovsparken anges som startplats, men det enda jag ser är boulebanor och Maranata-tält. Som tur är har jag hjälp av vännen Raz som på cykel finkammar det stora området. Stämningen vid starten är väldigt avslappnad i jämförelse med de löpartävlingar som jag deltar i. I en kombination av obetänksamhet och övermod väljer i stort sett alla andra deltagare att stå upp.

Jag har laddat ner en mängd radiodokumentärer att lyssna på, men det visar sig vara i onödan. Mina medtävlare är helt enkelt för intressanta att samtala med. Till favoriterna hör 24-timmarshjälten Torbjörn Oskarsson som går stilrent klädd i jeans och skjorta och dessutom har minimalt med mat med sig.

Ånhammar

De väderleksprognoser som jag förlitat mig på har haft 8 grader som lägsta temperatur under natten. Sanningen är att det bottnar på 3 grader och det blir något kyligt för mig i shorts. Än värre blir dock konsekvensen för min pastasallad. Den på pappret kloka idén att frysa in maten för att hålla den fräsch i avsaknaden av support, slår inte väl ut. När jag ska pressa ner pastasalladen vid fyratiden är den fortfarande stelfrusen. Nötter räddar mig energimässigt.

Torbrand3

På väg in mot Södertälje tar spelmannen Ben Kenward fram sin fiol och börjar att spela. De flesta verkar för trötta och nerkylda för att ge honom den uppskattning han förtjänar. Redan nu har jag själv min första dipp – förmodligen helt knuten till sömnighet. Starttiden 21.00 är märklig eftersom den maximerar sömnfaktorns betydelse för resultatet. Det enda positiva är att den ytterligare förstärker Fotrallys säregna karaktär. Eftersom jag försöker odla de udda dragen hos mig själv kan jag ändå känna viss sympati.

Nykvarn2

Efter någon timme har mitt stämningsläge vänt helt till pigghet och osunt övermod. 07.36 skickar jag iväg ett meddelande till kompisen Henrik: ”Kan i det närmaste garantera 24H”. Det som förvånar mig mest med Fotrally är de enorma skillnader mellan de vågdalar och toppar man befinner sig i. En annan överraskning är att resultatnivån är avsevärt bättre än alla tidigare år. Brytpunkten då hälften av startfältet återstår infaller så sent som efter 18:10. Befriande nog går det omöjligen att bedöma deltagarnas kapacitet efter det yttre. Personer som ser direkt otränade ut traskar till synes opåverkade vidare i den bättre halvan. Att jag med förebyggande skoskavsplåster och tejpade tår inte ens är nära att få skoskav är något annat som förvånar mig.

Ånhammar5

Den nya bansträckningen är helt i min smak. Varierat och vackert i skön förening! En baksida visar sig dock vara svårigheter med vattenförsörjningen mellan supportzon 2 och 3. Jag själv klarar mig rätt bra eftersom jag haft turen att fylla på maximalt precis innan torrläggningen. Ett varmare år hade en hel del behövt bryta på grund av vätskebrist och det muttras i leden. Det är ransonering som gäller när väl funktionärerna får tag på en dunk vatten.

Behagligt mycket tid under världens långsammaste rally går att använda till egen tankeverksamhet. Jag tänker tillbaka med tacksamhet på mina 13 timmar långa träningspass som har tagit mig ända hit. Med utgångspunkt från Skövde har jag fått uppleva vackra småvägar till Mariestad, Falköping, Stenstorp, Skara och Töreboda.

Malmköping

När vi närmar oss ett helt dygn lyckas vi reta upp en bonde som tydligen tycker att vi fördröjer hans väg till åkern i några minuter. Han kör demonstrativt snabbt och nära om oss i sin traktor och säger adjö till oss med ett moln av vägdamm på väg in i våra lungor.

Hela 35 personer återstår på väg in mot Malmköping. Nio av dessa hoppar av i samband med det upplyftande mottagandet i Wärdshuset. Vi får kycklingklubbor, läsk och stående ovationer av restaurangbesökarna.

Från 25 timmar och framåt blir det fysiskt, men framförallt psykiskt påfrestande för mig. Nu har jag passerat det dygn som jag satt som gräns för att vara nöjd. 30 timmar har jag som drömmål, men det känns så förtvivlat avlägset nu. En ständigt levande diskussion är om det är bra eller dåligt att ha specifika tidsmål. Enligt min åsikt är det helt klart en fördel fram till målet är uppfyllt, men därefter är det en nackdel eftersom det då är svårt att uppbåda motivation att fortsätta när huvud och kropp fullt berättigat frågar ”varför?”.

Bild 8

Vandringen genom slottsområdet Sparreholm är oerhört vacker med tända marschaller som lyser upp vår väg. Alla i startfältet vore värda att få uppleva detta och inte som nu bara en fjärdedel. Tyvärr kan jag inte fullt ut ta in skönheten för den trängs undan av den inre kamp som jag påbörjat i skymningen. Efter 27:10 är jag nära att bryta. Min tanke är att sitta av resterande 25 minuters toatid på följevagnen. Martina Kulén som också verkar vara på fallrepet gör mig sällskap under vilan. Att hon börjar gå räddar också mig. I ett sista försök stapplar jag vidare några minuter. Eftersom det trots allt fungerar hjälpligt sluter jag ett avtal med vad som återstår av mig själv. Klarar jag inte 30 timmar måste jag vara med Fotrally nästa år igen. Om jag däremot fullföljer 150 km är jag så nöjd att jag aldrig mer behöver delta. Energitillförseln är nu ett problem för mig eftersom jag är konstant illamående. Från supportzon 3 och framåt är det en stor fördel att ha sin egen supporthjälp. Det går nämligen inte att i förväg förutsäga vad som går att få ner i matväg. Mina tunga lådor med tinade risblandningar får det inte direkt att vattnas i munnen.

Klockan har hittills varit rätt ointressant för mig, men nu kollar jag den maniskt åtminstone varannan minut och förundras över att tiden kan gå så långsamt. I min desperation börjar jag lyssna på Lasse Lagerbäcks sommarprogram i P1 från förra året. Reportern från Rally-TV har väldigt roligt åt det. ”Lagerbäcks träighet harmonierar med hur jag känner mig”, får jag ur mig i en intervju med frampiskad glädje.

Mitt fokus ligger på klockan 02:50 – den tidpunkt då jag tillåter mig själv att sitta på toavagnen för för vad som känns som Den Sista Vilan, fast det är nog trots allt bara den näst sista. Efter att ha läst resultatlistan beslutar jag mig för att gå några minuter extra för att inte drabbas av samma öde som Kyriakos Domanus. Han bröt efter att ha uppnått sitt mål åtta timmar, men står snöpligt noterad för 7:58.

Bild 10

I mörkrets Flen klockan 02:53 går jag in på det ofräscha dasset i någon slags halvdvala. Jag har sjunkit lågt, men känner mig upphöjd. Med stolthet går jag ut och bryter. Grundaren Pontus Kylberg ler när jag som skäl anger ”total utmattning och illamående”. Någon spyr i diket samtidigt som jag sätter mig i en minibuss. Min tankeverksamhet fungerar inte oklanderligt längre utan det känns som efter ett för stort intag av alkohol. Minibussen ska inte sakta rulla mot Katrineholm som jag hoppats på utan istället ska den släppa av oss i Stockholm mitt i natten. Det känns inte så lockande att somna på en parkbänk utanför Centralen. Till slut finner jag en bil som ska till Katrineholm. Stort tack till Christer Janzons fru som låter mig sova i hennes bil! Jag vet inte hennes namn eller så mycket annat för den delen. Allt jag med visshet kan säga är att jag omfamnar sömnen och den lilla människa jag blivit. Jag har gått över gränsen och unnar alla att få göra detsamma.

/Olof Torbrand, 30 timmar och 3 minuter, 18:e plats.

Deltog du i fotrally 2014 och vill dela med dig av din upplevelse? Skicka då in den till daniel.vesterhav@fotrally.se så publicerar jag den. Det spelar ingen roll hur långt du gick, alla berättelser är intressanta!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s