Fotrally från ett supportperspektiv, del 4

Detta är del 4. Börja läsningen med del 1.

Jag vänder mig om igen och säger bestämt ”Silvio, vi ska prata, nu!”.

Han går med på det och det visar sig att han har tappat motivationen helt. Han har mycket svårt att hitta en drivkraft för att fortsätta. Jag försöker få honom att fokusförflytta, att hitta tillbaka till motivationen. Egentligen gör jag inte så mycket mer än att upprepa de skäl för att ställa upp i fotrally som han själv har uttalat innan start. Jag påminner honom om hans egen målbild som han uppenbarligen har tappat bort under sin djupa svacka. Jag ska inte påstå att det leder till några underverk men han ser i alla fall något beslutsammare ut efteråt än han gjorde innan. Som att någon liten glöd därinne fått lite mer syre och börjat pyra igen.

Jag informerar honom också om att det bara är några kilometer kvar till Flen och att gatubelysningen där förmodligen kommer att pigga upp honom. Efter Flen är det dessutom endast en kilometer kvar till nästa supportzon, klockan 03:00, som kommer att innebära mat och därmed ny energi.

Han lovar att vi ska ses vid nästa supportzon, men säger att han måste ta några minuters toalettid för att vila sig lite först. Samtidigt som han sätter sig på släpvagnen tar vi avsked och jag börjar jogga tillbaka till bilen. När jag åker förbi ledet på tillbakavägen sitter han inte kvar på släpet. Först blir jag orolig att han har brutit men till slut får jag syn på honom i mitten av ledet. Jag hissar ner bilrutan och gör tummen upp. Han nickar tillbaka med en blick som visar lite mer målmedvetenhet än den gjort några minuter innan.

Jag åker tillbaka till den plats där supportzonen, enligt mina egna framtagna  gps-koordinater ska vara. Platsen är öde. Inga av de andra supportteamen syns till där. Jag ringer Silvios supportteam för att ta reda på var de är någonstans och informera om läget. Det visar sig att de står på en parkeringsplats i utkanten av Flen, där de tror att supportzonen ska vara. Jag bestämmer mig för att åka dit. På vägen dit får jag syn på Fredrik Forsströms supportteam som står vid en annan parkeringsplats. Jag svänger in och pratar med dem och vi diskuterar vilket av supportteamen som står på rätt plats, eftersom vi uppenbarligen har ställt oss på tre olika ställen.

När jag åker därifrån möter jag plötsligt väskbilen. Jag gör en u-sväng och följer efter. När jag passerar Forsströms supportteam igen uppmärksammar jag dem på att det är väskbilen som ligger framför mig. Jag ringer även till Silvios supportteam och säger åt dem att omgruppera fort.

Först tänker jag att väskbilen är på väg till den plats som jag hade rekat men den åker förbi även den och ställer sig på en fjärde plats.

Till slut är alla supportteam på plats och vi börjar rigga supportstationerna. Medan vi packar upp sakerna börjar det regna. Detta regn kommer utomordentligt olägligt eftersom jag ska byta SIM-kort i Lenas telefoner när hon kommer. Jag ställer skor och  hennes supportväska under campingbordet så de ska hålla sig torra.

Fotrallydeltagarna spräcker 30-timmarsgränsen och glider in i supportzonen tillsammans med tv-teamet. Lena sätter sig ner och byter skor och strumpor medan jag sitter på knä under campingbordet och flyttar SIM-kortet till den nya telefonen med färskt batteri. Hon plockar på sig den mat som hon vill ha med sig och ger sig av. Allt går på några sekunder.

Jag packar ihop sakerna och åker sedan och tittar till deltagarna igen.

Även om de ser trötta ut verkar regnet ha haft en liten uppiggande effekt, möjligtvis i kombination med matintag och gryningen.

Jag fortsätter till Katrineholm och rekar supportzon 6. När det är gjort åker jag ut och möter upp deltagarna. Klockan är nu några minuter i sju.

Stämningen i ledet är fokuserad. Inga pratar med varandra utan de flesta vandrar på i sin egen lilla bubbla.

Endast två lag är kvar i tävlingen: Pirates of Magelungen och Murphys lag. Inget av lagen verkar dock vilja vika ner sig trots att de nu varit ute och gått i 34 timmar.

Jag lämnar deltagarna och åker och parkerar vid en ICA-butik i Katrineholm som enligt texten på väggen ska öppna klockan 08:00 på lördagar, det vill säga en timme innan fotrallytåget ska komma till supportzonen. Jag lägger mig och sover i bilen till prick klockan 08:00. När jag går fram till ICA-butiken ser jag dock att den ser öde ut. Jag kikar in genom fönstret och ser att den är helt urblåst! Nu blir det bråttom! Det är endast en timme kvar innan de anländer och jag behöver få tag i lite kompletterande proviant till Lena. Efter lite googlande hittar jag adressen till en MAXI supermarket två kilometer bort som ska vara öppen.

När jag kliver in i matbutiken klockan 08:20 får jag ett sms från Lena med ett besked som jag INTE vill ha:

Nu mår jag jävligt illa men jag tar med maten och går vidare så får vi se om jag ska på dass, spy eller dö :).

Jag halvspringer in mellan varuhyllorna. Nu gäller det att snabbt hitta en lösning på problemet!

Fortsättning följer i del 5!